Every day*Everywhere*Every time

Ja, jag tänker på basket. och tiderna vi haft i Ik Hephata. det var en känsla från långt borta. från ingenstans. Där vi var ett team med hjärta av guld. Där vi var så få men ändå körde på hela planen och krossade de andra laget. En tid då vi verkligen var bäst. Ibland vill jag tillbaka där vi var. men det är inte försent att återuppleva upplevelsen och känslan. visst, det kommer kanske aldrig bli densamma men vi kan bli starka igen tillsammans på Polen nu i Juni! vad säger ni?! Vi ska fan ge våran själ, ta revanschen och känslan vi en gång hade komma tillbaka. gemenskapen och uppmuntran. Ha kul på planen och köra vårt lek som förr. att spelet bara är en lek för oss. Ta på svenska matchtröjan och skrika på planen att det är vi som är farliga oavsett vad!

----



denna bild är gammal då vi var ett stort trupp den första emu20, år 2006. Nu är vi bara få kvar, vi som verkligen älskar basket. Nykomlingarna välkomnar vi in i laget, flickor födda 95. Vi får se hur långt vi kan komma med viljan och styrkan i polen. Jag tror på oss. och oavsett om det inte går speciellt bra som den första emu20 så är jag ändå glad att vi är ett team igen. och känslan är obeskrivligt. love.

-----

vi är Hephata, vi är Hephata
vi dribblar mot målet
vi är på spåret
vi springer fram o tillbaka på hela jävla plan
vi är ju så få men lika bra som Jordan
o vi ser motståndarna komma
men springer med bollen förbi
vi sätter skräck i dom
så att de får fobi
vi passar bollen långt
men snabbt o säkert
att deras försvar blir så osäkert
javisst, vi foular..javisst, vi knockar..
men det är vi, Hephata som verkligen rockar!

----