Every day*Everywhere*Every time

En gång när jag skulle cykla till Magnus så cyklade jag på en väg som fanns en liten uppförs backe precis nära hans hem. När jag skulle cykla upp såg jag den gamla mannen som satt på en rullstol. Han kämpade verkligen med backen, med hans bara armar. hans enda styrka för att kunna komma upp mitt i backen där han bor. jag fick dåligt samvete och tänkte "ska jag hjälpa honom?" men jag cyklade ju. jag kan ju hoppa av cykeln och hjälpa honom upp och sen hämta min cykel o cykla vidare bara några meter till. så farligt var det inte? men jag valde att cykla förbi honom.
jag kände ett slag emot mig efteråt, dåligt samvete och att jag borde hjälpt honom...

igår när jag tänkte cykla, märkte jag att det inte gick o få upp cykellåset. den hade frusit till is. så jag valde att gå hela vägen istället. så var jag framme till den lilla backen, och ja. ni kan gissa.

jag såg den där gamla mannen igen. samma man som kämpade med sin rullstol uppförs backen. jag tänkte "ska jag hjälpa honom den här gången? men jag har ju ingen hörapparat. då kan jag ju inte höra vad han säger om jag pratar"
men jag såg hur han kämpade. och när jag närmade mig honom såg jag honom nicka ett hej och le. det var som om jag fick en andra chans. så jag bestämde mig, nej jag ska hjälpa honom. så jag tog mod och frågade om han behövde hjälp. han log och sa tacksamt ja, jag drog honom upp en bit m hans rullstol och det gick på bara några sekunder.
jag såg på hans läppar säga "tack ska du ha!"
Efteråt gick jag hela tiden med ett leende upp till magnus hem och tänkte
"jag har gjort något bra". det kändes superbra. och han kunde nu komma hem och slippa slösa tiden med att kämpa.


alla borde göra det, skänka ett litet hjälp som betyder mycket för den andre. En liten sak kan förändras ens kväll som min gjorde.