Every day*Everywhere*Every time

Jag ligger i sängen nu och oroar mig hit o dit. Nu när det börjar närma sig höstens start och att laget börjar träna igen imorgon tänker jag på uttagningen o sånt där.
 
Jag oroar mig för att inte vara tillräckligt bra för att vara med i div 1. förra säsongen spelade jag med div2, jag var ju ny i laget och det är många som är duktiga så jag accepterade att jag platsade i div 2 och inte div 1. Mitt mål var att förbättra mig och nästa säsong, nämligen nu i hösten att komma in med div1.
Men nånstans inom mig säger att jag har en bit kvar..

Att man är döv och måste visa ännu mer för de andra att man kan, det är så överallt. det vet jag. och de är vana att handskas med döva så det spelar ingen roll.
Men lilla JAG måste bevisa dubbelt upp. jag är inte bara döv, jag är kort också. för att vara tydligare, kortast i laget. men det förvånar ju inte er haha.
Inte jag heller, det har alltid varit så och jag är stolt för det. Men å andra sidan så måste jag vara bra på andra saker eftersom de som är långa har sina fördelar som inte jag kan ha.  

herregud, jag blir nervös av bara att tänka på sånt..jag vet inte hur jag kommer känna mig om jag misslyckas komma med i div1. Men då är det bara att ge järnet o bevisa att jag kan. för fan. jag kan det. och jag accepterar inte om jag inte kommer in..